Stacks Image 262032

Berättelser om kyrkor i Linköpings stift
lista / karta Mjölby kommun
Vårfrukyrkan Skänninge

Berättelser om kyrkor
i Linköpings stift

lista
Vårfrukyrkan Skänninge

När kyrkan invigdes i början av 1300-talet helgades den åt jungfru Maria och kallas just därför Vårfrukyrkan.
Men invånarna i Skänninge kallade den även för Garpekyrkan. Under medeltiden var garpar en benämning eller ett öknamn på tyskar, och hänvisade till den då tämligen talrika tyska befolkning som då bodde här i Skänninge. Redan tidigare fanns den stora Allhelgonakyrkan i Skänninge, men Vårfrukyrkan byggdes som tyskarnas egen kyrka.

Vid dräneringsarbeten invid Vårfrukyrkan har man upptäckt murar av en annan kyrka som troligen är från 1100-talet.
Utgrävningar visar att det också ännu tidigare på 1000-talet sannolikt legat en träkyrka på samma plats.

Och från denna tid är kanske den runsten som vi finner på kyrkogården. Den låg tidigare under många år som tröskelsten i en av portalerna, men fick sin nuvarande plats vid en renovering av kyrkan på 1870-talet.
Texten lyder i översättning: ”Torun och bröderna, Tostes söner, reste stenen efter sin fader. Jag Torkel ristade denna sten efter Toste”.

I och med att Vadstena blomstrade och ökade i betydelse under 1400-talet började en tillbakagång för den tidigare viktiga kyrkstaden Skänninge. Vårfrukyrkan drabbades också av bränder på 1400-talet.
År 1543 drog Gustav Vasa in stadsprivilegierna för Skänninge, och skrev till byggmästaren Joakim Bulgrin i Vadstena att han skulle bryta ned kyrkan i Skänninge, om han kunde ha något gagn därav vid slottsbygget. Förmodligen syftade han på Allhelgonakyrkan som tycks ha försvunnit vid denna tid. Men 1570, efter att Johan III kommit till makten återfick Skänninge sina stadsprivilegier.

Den 14 mars 1718 drabbades Vårfrukyrkan av en stor brand. Blixten hade redan 14 år tidigare slagit ner i tornet, som man ännu inte hade hunnit reparera. Eldsvådan fick nu fäste där, och stora delar av kyrkan förstördes. Efter som man inte vågade sig in i den skadade kyrkan hölls därefter till en början gudstjänsterna ute på kyrkogården. Till slut dristade man sig ändå till att fira gudstjänst inne i kyrkan. Det var söndagen den 15 juni 1718. Lite för tidigt skulle det visa sig - för dagen efter - den 16 juli - rasade de båda mittersta valven och kyrktornet, dock utan att någon skadade sig. Även bland annat altartavlan, den medeltida dopfunten och orgeln som klarat sig från branden undgick att skadas i raset.

När kyrkan byggdes upp igen under ledning av byggmästare Lars Höfvelin från Eksjö fick den ett helt annorlunda utseende. Man fick dock förhinder under återuppbyggnaden. Bygget gick långsamt, och innan man kommit särskilt långt blåste spiran ned vid en häftig storm i oktober 1726. Eftersom man inte hade några medel kvar till reparation ansökte man om skattelättnader och om rätt att insamla medel i hela landet. Det sistnämnda beviljades av Kunglig Majestät. I oktober 1737 återupptogs arbetet och redan följande år var reparationen inklusive ny tornhuv klar. Kyrkan har senare genomgått flera ombyggnader och renoveringar. År 1776 uppförde byggmästaren M O Beurling den nuvarande tornhuven efter förebild av det intilliggande rådhuset, som uppförts 1770 efter ritningar av arkitekt Carl Fredrik Adelcrantz.

1631 fick församlingen altartavlan, målad av Johan Werner den yngre som hade Marten van Heemskerks stora altartavla som förebild, utförd omkring 1540 för Linköpings domkyrka. Johan Werner den yngre var precis som sin far före honom hovkonterfejare hos Per Brahe den yngre. Tavlan var en gåva från kung Johan III.
På 1870-talet byttes altartavlan ut mot en kopia av den Dansk-Isländske skulptören Bertel Torvaldsens välkända Kristusbild.
Men när kyrkan återställdes på 1920-talet under ledning av arkitekt Erik Fant återfick Johan Werners målning platsen som altartavla - och Kristusstaty som i original finns i en annan Vårfurkyrka - den i Köpenhamn - fick sin nuvarande placering.

Predikstolen är förmodligen samtida med altartavlan, alltså från 1630-talets början.

Dopfunten från 1951 är ritad av konstnären Erik Abrahamsson från Göteborg och är utförd i röd kalsten från Borghamn.
Den äldre dopfunten som står till höger i koret är av Gotländsk kaksten och är daterad till 1300-talet.

På nedre södra pelaren finns en relief föreställande Sankta Ingrid.
Ingrid Elofsdotter tillhörde rikets dåvarande högsta aristokrati, och var bland annat släkt med riddaren Birger Persson, som var far till Den Heliga Brigitta. Hon bildade Skänninge nunnekloster, och efter sin död hösten 1282 betraktades hon som ett helgon. Detta gjorde att Skänninge blev föremål för vallfärder, något som gav klostret en god ekonomi. Vid medeltidens slut kallades klostret ofta Sankta Ingrids kloster.
Reliefen häri Vårfrukyrkan är skapad på 1980-talet av konstnären Bernt Dahlqvist från Skänninge. Den latinska texten på talvan betyder i översättning: ”Till Sankta Ingrids ära i änglarnas boning”.

Till höger om ingångsdörren finns en målning i form av ett träd som berättar om rådmannen i Skänninge Lars Andersson Törner och dessas maka Elis Thorsdotter och deras efterkommande fram till 1758. Det var makarnas dotterson, kyrkoherden i Östra Ny och Rönö, Lars Scenmark som lät uppföra tavlan.

Kyrkans väggar är smyckade med epitafier från 1600-talet och 1700-talets början. Den äldsta är placerad i väster på nordväggen och är uppsatt år 1624 över borgmästaren Per Jonsson till minne över sig själv och sin hustru.
I mittpartiet finns en målning av borgmästaren, hans hustru och barn i bön inför den korsfäste frälsaren.

I nordöstra hörnet sitter ett av kyrkans praktfullaste epitafier, som märkligt nog aldrig blivit målat och saknar alla inskriptioner. Epitafiet är bekostat av borgmästare Jonas Wahlberg som dog 1705, och snidat av skulptören Nils Schenaner som var verksam i Stockholm. Denne har även snidat flera andra epitafier i kyrkan.

I kyrkan finns en mängd med gravstenar, varav några tidigare fanns i Sankt Martins kyrka, det vill säga nunneklostrets kyrka här i Skänninge. Under denna sten som ligger nästan framme i koret vilade riddaren Gustaf Mattson, död 1406, och är här avbildad invid sin hustru Gertrud Lagesdotter.

Gravstenen över bildhuggaren Mikael Hacke som dog 1672, är huggen av honom själv. Han var en skicklig yrkesman, utbildade i Stockholm där han fick mästarbrev, men flyttade senare hit till Skänninge där brodern Gabriel var borgmästare.
Mikael Hacke som även snidade i trä, har gjort minst 20 dopfuntar till kyrkor i Östergötland förutom många gravstenar

Bland annat är denna sten huggen av Mickael Hacke. Den beställdes av Johan Jespersson 1662 två år före sin död. Jespersson var bland som löjtnant med i 30-åriga kriget, men tog 1638 avsked från krigartjänsten.
Han blev åter inkallad fyra år senare, men stannade då endast två år innan han for hem igen. Trots strapatser och strider klarade han sig utan allvarligare blessyrer.
Johan Jespersson är den enda militär som låtit sätta upp en minnestavla i Vårfrukyrkan. Tavlan placerad ovanför gravstenen.

Redan under medeltiden ska det ha funnits någon form av orgel i kyrkan. Under första halvan av 1600-talet fick kyrkan en orgel byggd av orgelbyggaren Per Jönsson, som också var borgmästare i Skänninge, och dennes som Daniel. Efter drygt 100 år flyttades denna orgel till Fivelstads kyrka och en ny orgel byggd av Lars Wahlberg & Anders Wolander i Vimmerby kom på plats.
I slutet av 1930-talet kom den nuvarande orgel på plats, byggd av den danska orgelbyggarfirman Marcussen & Søn, Aabenraa. Men egentligen kan man säga att det handlar om en om och tillbyggnad av den föregående. Av 34 stämmor är ett tiotal är bevarade sedan 1700-talet. Orgelfasaden som också är från 1770-talet har vid en renovering 2006 återfått den pärlgrå nyans som var typisk för tiden.
Stacks Image 262020