Berättelser om kyrkor i Linköpings stift
lista / karta Vadstena kommun
Örberga kyrka
Berättelser om kyrkor
i Linköpings stift
lista
Örberga kyrka
Örberga är en av landets äldsta kyrkor och är förmodligen byggd på uppdrag av någon av de östgötska kungasläkterna. Virket är daterat till 1116-1117, vilket gör att endast Herrestads kyrka en halvmil härifrån är äldre - men det är en annan historia.
Kyrkogården här är dubbelt så stor som andra medeltida kyrkogårdar, och kyrkan har också en ovanlig placering. Den står alldeles intill den västra kyrkogårdsmuren, trots att det finns gott om plats österut. I den stora medeltida bod som står på kyrkogården har man förmodligen förvarat de tionden som församlingsmedlemmarna skänkte till kyrkan. Mer om denna bod ska jag berätta om en stund.
Den restaurerade bogårdsmuren kring Örberga kyrkogård är en av få som till största delen har bevarats sedan medeltiden, men tidigare har även funnits ett skyddande trätak.
Den västra delen av kyrkan med det stora tornet är den äldsta delen. Från början var tornet, med sina utvändiga spiraltrappor högre men den översta våningen revs efter att ha skadats i en storm. Tornet som har sin förebild i tidiga kejserliga kyrkor på kontinenten har bara en motsvarighet i Sverige: Husaby kyrka i Västergötland.
Trapporna i tornet leder bland annat upp till en kammare i tornets första våning, som i öster har en rundbågig öppning mot långhuset.
Det kan eventuellt vara utgången till en läktare, en så kallad empor, för kyrkans byggherre.
I tornet hänger två klockor. Storklockan gjuten 1642 av klockgjutarna Olof Pedersson och Benkt Månsson och lillklockan omgjuten 1799 av Jonas Magnus Fries i Jönköping.
Man vet inte hur koret såg ut från början, eftersom man byggde ett nytt vid mitten av 1200-talet, med korsarmar i norr och söder.
Ungefär på platsen för där det äldre koret låg har man hittat en ovanlig miniatyrkalk av tenn i en grav, som är samtida med kyrkan. Det kan möjligen vara en präst som hade sin grav där, då präster under medeltiden begravdes med en symbol för sitt ämbete, men de små gravkalkarna var vanligen gjorda av exempelvis trä och finns därför inte bevarade.
Förebilden till ljusöppningarna i koret har förmodligen hämtats från cisterciensernas klosterarkitektur, liknande de som funnits i Alvastra kloster och de man ännu kan se i Vreta klosterkyrka.
I koret finns ett etiopiskt processionskors, skänkt till kyrkan i modern tid, och som kommer från en by utanför Wolliso väster om Abbis Abeba, där man sedan länge tillverkat liturgiska föremål för den etipisk-ortodoxa kyrkan.
Under golvet till tornet har man påträffat tre gravar, troligen så kallade patronusgravar som tillhörde de som en gång lät uppföra kyrkan som sin privata gårdskyrka.
Kalkmålningar är gjorda omkring år 1400 av den så kallade Risingemästaren. Korets kalkmålningar framställer bland annat scener ur Skapelsehistorien, Gamla testamentet och Syndafallet.
Kalkmålningarna i valvet i södra korsarmen föreställer scener ur bland annat Noas historia, Jakobs historia och Simsons historia.
I norra korsarmen - det så kallade Mariakoret, finns rundlar med bland annat Mariasymboler.
Här finns också överstycket till ett altarskåp från slutet av 1600-talet, tillverkad av bildhuggaren Lars Gabrielsson i Vadstena och målaren mäster Måns Griis i Norrköping.
Mittpartiet, det medeltida altarskåpets corpus finns också bevarat och hänger på korets södra vägg. I mitten syns Kristus på korset omgiven av Maria och Johannes. Vid sidorna står två kvinnliga och två manliga heliga personer. Till vänster finner vi Johannes Döparen med bok och lamm samt en anonym apostel med bok. Tillhöger Sankta Klara med ciboriam och Sankta Birgitta med bok och penna.
De färgstarkaste målningarna, i korsmitten, frilades i slutet av 1800-talet och blev då delvis nymålade.
Den medeltida dopfunten är placerad i koret. Man tror sig veta att cuppan som är huggen i kalksten, och som står på en sentida fot, är tillverkad någon gång innan mitten av 1200-talet. Men det som gör den speciell är att den är försedd med några små huvuden, kanske föreställande kungar.
Kyrkan har ytterligare en dopfunt av kalksten från 1690, placerad i norra korsarmen och sannolikt tillverkad i Johan Andersson Silfverlings verkstad i Vadstena. Det är en typ av dopfuntar som introducerades av Mikael Hackes verkstad i Skänninge på 1660-talet och som är vanlig i östergötland.
Redan vid mitten av 1600-talet finns det noterat att kyrkan har en orgel. Hundra år senare bygger organist och orgelbyggare Lars Börling i Kristberg och orgelbyggare Jonas Wistenius från Linköping en 8-stämmig piporgel, förmodligen ett positiv, till en köstånd av 1.800 daler. Detta musikinstrument får stå fram till 1885 då orgelbyggare Carl Elfström från Ljungby bygger ett nytt mekaniskt positiv, och det är denna orgeln som fortfarande finns i kyrkan, även om den blivit ombyggd flera gånger, senast 1982.
I den medeltida tiondeladan finns idag i ett av rummen en utställning med stenar från så kallade Eskilsunakistor som tidigare funnits på kyrkogården. Stenhuggarmästare Roger Larsson på Borghamns Stenförädling har låtit hugga den rekonstruktion som står mitt i rummet.
Färgsättningen är framför allt hämtad utifrån färgspår på andra gravmonument, från Sankt Lars kyrka i Linköping och Klåstad kyrka i nuvarande Klosterstad.
Kyrkogården här är dubbelt så stor som andra medeltida kyrkogårdar, och kyrkan har också en ovanlig placering. Den står alldeles intill den västra kyrkogårdsmuren, trots att det finns gott om plats österut. I den stora medeltida bod som står på kyrkogården har man förmodligen förvarat de tionden som församlingsmedlemmarna skänkte till kyrkan. Mer om denna bod ska jag berätta om en stund.
Den restaurerade bogårdsmuren kring Örberga kyrkogård är en av få som till största delen har bevarats sedan medeltiden, men tidigare har även funnits ett skyddande trätak.
Den västra delen av kyrkan med det stora tornet är den äldsta delen. Från början var tornet, med sina utvändiga spiraltrappor högre men den översta våningen revs efter att ha skadats i en storm. Tornet som har sin förebild i tidiga kejserliga kyrkor på kontinenten har bara en motsvarighet i Sverige: Husaby kyrka i Västergötland.
Trapporna i tornet leder bland annat upp till en kammare i tornets första våning, som i öster har en rundbågig öppning mot långhuset.
Det kan eventuellt vara utgången till en läktare, en så kallad empor, för kyrkans byggherre.
I tornet hänger två klockor. Storklockan gjuten 1642 av klockgjutarna Olof Pedersson och Benkt Månsson och lillklockan omgjuten 1799 av Jonas Magnus Fries i Jönköping.
Man vet inte hur koret såg ut från början, eftersom man byggde ett nytt vid mitten av 1200-talet, med korsarmar i norr och söder.
Ungefär på platsen för där det äldre koret låg har man hittat en ovanlig miniatyrkalk av tenn i en grav, som är samtida med kyrkan. Det kan möjligen vara en präst som hade sin grav där, då präster under medeltiden begravdes med en symbol för sitt ämbete, men de små gravkalkarna var vanligen gjorda av exempelvis trä och finns därför inte bevarade.
Förebilden till ljusöppningarna i koret har förmodligen hämtats från cisterciensernas klosterarkitektur, liknande de som funnits i Alvastra kloster och de man ännu kan se i Vreta klosterkyrka.
I koret finns ett etiopiskt processionskors, skänkt till kyrkan i modern tid, och som kommer från en by utanför Wolliso väster om Abbis Abeba, där man sedan länge tillverkat liturgiska föremål för den etipisk-ortodoxa kyrkan.
Under golvet till tornet har man påträffat tre gravar, troligen så kallade patronusgravar som tillhörde de som en gång lät uppföra kyrkan som sin privata gårdskyrka.
Kalkmålningar är gjorda omkring år 1400 av den så kallade Risingemästaren. Korets kalkmålningar framställer bland annat scener ur Skapelsehistorien, Gamla testamentet och Syndafallet.
Kalkmålningarna i valvet i södra korsarmen föreställer scener ur bland annat Noas historia, Jakobs historia och Simsons historia.
I norra korsarmen - det så kallade Mariakoret, finns rundlar med bland annat Mariasymboler.
Här finns också överstycket till ett altarskåp från slutet av 1600-talet, tillverkad av bildhuggaren Lars Gabrielsson i Vadstena och målaren mäster Måns Griis i Norrköping.
Mittpartiet, det medeltida altarskåpets corpus finns också bevarat och hänger på korets södra vägg. I mitten syns Kristus på korset omgiven av Maria och Johannes. Vid sidorna står två kvinnliga och två manliga heliga personer. Till vänster finner vi Johannes Döparen med bok och lamm samt en anonym apostel med bok. Tillhöger Sankta Klara med ciboriam och Sankta Birgitta med bok och penna.
De färgstarkaste målningarna, i korsmitten, frilades i slutet av 1800-talet och blev då delvis nymålade.
Den medeltida dopfunten är placerad i koret. Man tror sig veta att cuppan som är huggen i kalksten, och som står på en sentida fot, är tillverkad någon gång innan mitten av 1200-talet. Men det som gör den speciell är att den är försedd med några små huvuden, kanske föreställande kungar.
Kyrkan har ytterligare en dopfunt av kalksten från 1690, placerad i norra korsarmen och sannolikt tillverkad i Johan Andersson Silfverlings verkstad i Vadstena. Det är en typ av dopfuntar som introducerades av Mikael Hackes verkstad i Skänninge på 1660-talet och som är vanlig i östergötland.
Redan vid mitten av 1600-talet finns det noterat att kyrkan har en orgel. Hundra år senare bygger organist och orgelbyggare Lars Börling i Kristberg och orgelbyggare Jonas Wistenius från Linköping en 8-stämmig piporgel, förmodligen ett positiv, till en köstånd av 1.800 daler. Detta musikinstrument får stå fram till 1885 då orgelbyggare Carl Elfström från Ljungby bygger ett nytt mekaniskt positiv, och det är denna orgeln som fortfarande finns i kyrkan, även om den blivit ombyggd flera gånger, senast 1982.
I den medeltida tiondeladan finns idag i ett av rummen en utställning med stenar från så kallade Eskilsunakistor som tidigare funnits på kyrkogården. Stenhuggarmästare Roger Larsson på Borghamns Stenförädling har låtit hugga den rekonstruktion som står mitt i rummet.
Färgsättningen är framför allt hämtad utifrån färgspår på andra gravmonument, från Sankt Lars kyrka i Linköping och Klåstad kyrka i nuvarande Klosterstad.
